Victor Leksell på Bonfire Festival 2025 – En konsert som aldrig lyfter

Det finns artister som med självklar pondus tar över scenen – och så finns det artister för vilka detta ögonblick fortfarande känns avlägset och kanske odefinierat. Victor Leksell på Bonfire Festival 2025 placerar sig, sorgligt nog, bland de senare. Trots att han tillhör Sveriges mest populära unga artister med succéalbum och radiohittar som ofta sjungs på både fester och idrottsarenor, förmår han inte riktigt att förvandla festivalupplevelsen till något utöver det vanliga.

På förhand ser förutsättningarna utmärkta ut: Leksells katalog består av radiovänliga melodier, texter som är lätta att känna igen sig i, och sånger som för många är soundtracket till de sena tonåren eller tidiga vuxenlivet. Redan vid hans entré märks det att publiken är förväntansfull och engagerad, redo att skråla med i låtar som “Svag” och “Tappat”. Men under hela konserten saknas det subtila men avgörande: scennärvaron. Det går inte att läsa sig till eller planera fram ett sådant genomslag – det finns i artistens kroppsspråk, närvaro och förmåga att kommunicera med sin publik, även mellan sångerna.

Just därför känns konserten märkligt försiktig. Leksell levererar tonerna korrekt men förmår inte ge låtarna det känslomässiga djup som behövs för att ett festivalframträdande ska bränna sig fast i minnet. Han rör sig knappt på scen, och kommunikationen med publiken förblir formell snarare än spontan. De passager där han skulle kunna få publiken att känna sig delaktig, missas till förmån för en trygg men anonym presentation.

Att det mest minnesvärda ögonblicket under hela kvällen är när tekniken plötsligt fallerar och strömmen försvinner – så att kontrolltornet står i komplett tystnad – säger en hel del. Perioden av stillhet fångar hela området i ett vakuum, vilket faktiskt får fler att reagera än någon av Leksells låtar gjort dittills. Arrangörernas och teknikernas snabba ingripande återger visserligen liv åt konserten, men känslan av vakuum kvarstår även när spelningen fortsätter.

Efter avbrottet återgår allt till den tidigare statusen: musikaliskt stabilt men utan riktning eller spänning. Här saknas överraskningar, risker och det där oväntade som kan få även ett stort format att kännas personligt och nära. Det är inte låtmaterialet det är fel på: de fasta refrängerna och de existentiella texterna bär i sig en enorm kraft, men Leksell lyckas inte kanalisera den på scen. Trots potentialen står han, bildligt och bokstavligt, utanför sitt eget uppträdande.

I slutändan är det just detta som gör skillnaden mellan “att stå på en scen” och “att äga den”. Förhoppningsvis hittar Victor Leksell framöver verktygen, uttrycket och närvaron som krävs för att hans liveframträdanden ska nå sin fulla potential – för låtarna och publiken är redan där. Nu behövs bara resten.