Rick Astley trollbinder publiken på Gröna Lund – en generationsöverskridande fest

Ikväll blev jag Rick Roll’d på Gröna Lund av Rick Astley själv. Den entusiastiska publiken sträckte sig från små barn till äldre. När Astley presenterade sig och drog igång kvällen skämtade han med sin fräcka engelska humor: ”Ni kom! Jag trodde att det skulle vara trettio personer här.” Även om många under fyrtio troligen var där för att få se sin favoritmeme live, insåg publiken snart att de kunde betydligt mer av hans musik än de hade väntat sig, och sjöng med i hits som ”Together Forever” under Stockholms klara blå kvällshimmel.

Vid sextio års ålder har Astley ett röstomfång som når långt bortom det vi hör på hans inspelningar. Han tar inte sig själv på alltför stort allvar, och den lekfulla självsäkerheten ger honom en scennärvaro som känns ovanlig att få uppleva. Vid ett tillfälle spelade han till och med en låt som ingen riktigt kände igen, bara för att han ville det, och för att han kunde. Jag kan inte nämna den vid namn i den här recensionen, eftersom jag själv inte visste vilken det var.

Kvällens evenemang kändes som mer än en konsert; det var också en show, även utan storslagna visuella effekter eller blinkande ljus. Hans band av multibegåvade musiker fick alla sin stund i rampljuset, bytte instrument och bidrog med sång under hela kvällen. Astley vet verkligen hur man delar scenen. En av hans körsångare framförde Rayes ”Where the Hell is My Husband?” medan Astley backade upp henne på trummor. Bland musikerna var det saxofonisten som stack ut mest för mig, med flera solon som fick publiken att häpna.

Trots att tusentals personer var på plats gjorde Astleys anekdoter och ständiga publikkontakt att kvällen kändes förvånansvärt intim. Han framstår som jordnära och personlig, och signerade till och med vinylskivor åt två hängivna fans, skivor som han skämtsamt sa att de förmodligen hade köpt för tio dollar. Det var hjärtevärmande att se hur glada de var, redan innan deras stora ögonblick. Brit Award-vinnaren höjde också ett stort skål till publiken medan han smuttade på sitt vin på scenen.

Senare under kvällen berättade Astley att hans musikkarriär började när han var femton, då han spelade AC/DC:s ”Highway to Hell” om och om och om och om och om och om … igen, samtidigt som han spelade trummor och sjöng. Han fick publiken att ropa med honom medan han tog sig bort till trummorna. Astley berättade om sin kärlek till att sjunga covers, vilket ledde fram till hans framförande av Roy Orbisons ”Pretty Woman”. Innan han framförde den berättade han för publiken om gången då han tackade nej till möjligheten att spela in låten som senare skulle bli ett av de största filmsoundtracken någonsin, eftersom handlingen lät som ”den mest osannolika bullshit-story” han någonsin hade hört.

Hans senaste material visade upp ännu en sida av hans talang, med gospelinfluerad musik, ännu tyngre saxofonarrangemang och ett bredare register av körsång. Det lyfte fram Astleys mångsidighet som både sångare och musiker.

Och självklart var kvällens odiskutabla höjdpunkt ”Never Gonna Give You Up”. Medan han byggde upp förväntan inför låten som vi alla hade väntat på, skämtade Astley återigen om att han borde ha spelat den först, så att ingen hade behövt missa bussen hem. Framförandet blev speciellt eftersom han lät publiken sjunga hela första versen själva. Under nästan en hel minut harmonierade tusentals röster, oavsett om de tillhörde livslånga fans, nya lyssnare, personer som kommit dit på grund av memen eller sådana som bara råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Min slutsats är att Rick Astley, trots att han är ett välkänt namn, är en underskattad artist. Jag håller med Astley om att Stockholm har tur som har en utomhusscen som Gröna Lund för evenemang som detta. Att döma av leendena hos dem som lämnade parken ikväll kommer hans löfte om att komma tillbaka att välkomnas — together forever.