Olivia Lobato på Kulturfestivalen – en spelning som aldrig riktigt lyfter

Att se en artist på scen dagtid, utan skydd av mörker, stämningsbelysning eller kvällens förväntan, kan avslöja såväl styrkor som svagheter. Olivia Lobatos spelning på Stockholms Kulturfestival utgör ett tydligt exempel på detta. Här finns en bas av kvalitet: rösten är klar och stadig, låtarna bär en samtida popkänsla som känns omedelbart. Publiken visar sin närvaro redan från första ton – man hör applåder, ser leenden och märker att många sjunger med i refrängerna.

Trots dessa kvaliteter infinner sig dock aldrig den där eftersträvansvärda helheten. Istället känns det som att konserten letar efter sitt fokus, sin kärna. Lobato har en påtaglig energi på scen: hon rör sig, tar plats och engagerar sig fysiskt. Men uttrycksfullheten tycks ibland bli ett självändamål, något som stjäl utrymme från musiken snarare än att lyfta den. Under dagtid, när effektsökeriet skalas bort och varje gest blir tydligare, framstår avståndet mellan uttryck och innehåll extra synligt. Showelementen – blickar ut över publiken, dramatiska rörelser – saknar ibland förankring i låtmaterialet och leder till att känslan av närvaro glider undan.

Det är just denna närvaro, den svårdefinierade men avgörande stjärnglansen, som tycks saknas genom större delen av spelningen. Erfarna konsertbesökare känner igen skillnaden mellan en artist som tar kontroll, leder lyssnarna och äger sitt uttryck, jämfört med någon som letar efter känslan snarare än förmedlar den. Här famlar Lobato lite – hon låter rösten och musiken tala, men inte fullt ut. Tempomässigt håller konserten god fart, men höjdpunkterna uteblir; nerven saknas.

Vetskapen om att Lobato besitter både erfarenhet och skicklighet sedan tidigare gör helheten ännu mer frustrerande. Det är ett framträdande som varken faller platt eller lyfter, snarare finns det ett mellanrum där potentialen aldrig riktigt tas i anspråk. Det är inte dåligt – men inte heller minnesvärt. Det stannar kvar som en påminnelse om att scenkonst ibland kräver något mer än det rent musikaliska: förmågan att få varje gest att betyda något, att närvara i varje ton. Och just det vet vi att Olivia Lobato kan – även om det, just i dag, lämnas outnyttjat.