‘So Bad’ men så rätt: Nike Sellmar om att välja sig själv

Berätta lite om “So Bad” – var började den låten för dig?

Den började på en plats jag känner igen alltför väl. I det där mellanrummet där man vet bättre, men ändå stannar kvar. Jag har haft en tendens att fastna i den typen av relationer – där känslan tar över förnuftet, och man går i cirklar runt något som egentligen redan har gått sönder.

Det har tagit mig tid att lära mig att faktiskt lyssna på mig själv och respektera det jag känner. Jag är mycket bättre på det idag, tack och lov, men So Bad kommer verkligen från den där versionen av mig som inte riktigt hade lärt sig det än.

Vad var viktigast att få fram känslomässigt i just den här låten?

Ärligheten. Helt utan filter.

Jag ville att det skulle kännas som ett erkännande – som att man säger något högt för första gången, typ: “okej… det här är sanningen, och jag kanske inte är så stolt över den”.

Det finns något väldigt naket i det, men också något ganska befriande. Och jag tror det är där låten får sin tyngd – i att den inte försöker vara snygg, bara sann.

Kände du direkt att “den här måste ut nu”, eller växte det fram över tid?

Den växte fram långsamt, men den ville verkligen ut. Jag visste ganska tidigt vad den skulle handla om – känslan var där från början.

Men att få den att låta som den förtjänade tog tid. Jag har varit fram och tillbaka i den i över ett år, lite som relationen den handlar om, om vi ska vara ärliga.

Och när jag och min producent – som också är min partner – hittade refrängen, då var det som att allt klickade. Då visste jag att “okej, nu är den redo”.

Hur skiljer sig “So Bad” från det vi hört från dig tidigare, som till exempel Been Eating Apples?

Jag tror inte nödvändigtvis att den skriker förändring – men den viskar något som är mer sant.

Den känns närmare mig. Mindre skyddad. Mindre formad av vad något ska vara, och mer rotad i vad det faktiskt är.

Det kanske låter klyschigt, men jag upplever att det är min ärlighet som får ta mer plats här. Och det gör att låten andas på ett annat sätt.

Är det här början på ett större projekt eller släpper du musik mer låt för låt just nu?

Det här känns verkligen som början på något större för mig – som ett skifte i hur jag vill skapa och uttrycka mig framåt. Inte bara en enskild release, utan starten på något som jag vill ska få växa över tid och bli riktigt starkt.

Just nu släpper jag musik låt för låt, för att varje låt ska få bära sin egen berättelse fullt ut. Men samtidigt finns det en tydlig riktning i allt jag gör – både musikaliskt och känslomässigt.

Jag är väldigt driven i att det här ska bli den bästa versionen av min resa som artist. Att få utforska mitt sound, mina influenser och mitt berättande på ett sätt som känns helt sant. Och någonstans hoppas jag att de som lyssnar också känner att de får vara med från början på något som faktiskt betyder något.

Vad kan vi förvänta oss från dig framöver – både musikmässigt och live?

Musikaliskt kommer jag fortsätta fördjupa det jag redan har börjat utforska. Jag kommer från soul, men har med tiden hittat ett starkt hem i blues och country – i berättandet, i det råa och i det som inte känns tillrättalagt. Jag vill att musiken ska få vara levande och ärlig, och att varje låt får bära något som faktiskt känns.

Framåt handlar det mycket om att våga gå ännu djupare i det. Att inte förenkla eller slipa bort det som är kantigt, utan snarare luta mig ännu mer in i det som är på riktigt.

Live vill jag skapa något som känns nära. Inte bara en konsert, utan ett möte. Jag vill att det ska finnas en närvaro i rummet – att man som publik inte bara tittar på, utan känner sig del av det som händer.

Sen ska man vara ärlig också – det är inte alltid det lättaste att få gigs. Men vi gör verkligen vårt bästa för att få ut mig och få det att hända. Och jag tror att när det börjar rulla lite mer, när musiken når fram, så kommer också de möjligheterna att växa fram naturligt.

För mig är det viktigaste att det finns en äkthet i stunden. Att det inte handlar om att prestera, utan om att dela något. Och om jag kan få någon att känna sig lite mindre ensam, eller lite mer sedd, då har jag gjort det jag vill göra.

När du tänker tillbaka på Idol – vad var det mest oväntade du lärde dig om dig själv?

Oj… att jag faktiskt kan stå kvar i mig själv, även när allt runt omkring försöker forma en.

Jag gick in i Idol med en ganska tydlig inställning: att bara vara jag. Och det som förvånade mig mest var nog att det faktiskt bar hela vägen. Att jag inte behövde kompromissa, inte behövde anpassa mig för att bli omtyckt – utan att det räckte att vara sann i det jag gjorde.

Det var en ganska stark insikt att ta med sig därifrån.

Finns det ett ögonblick där du kände: “okej, det här kan jag faktiskt vinna”?

Nej, det gjorde jag faktiskt aldrig.

Jag vet att jag var favorittippad ganska tidigt och att många runt omkring mig sa det – men det är en sak att höra det, och en helt annan att känna det. Jag var så inne i processen, i varje vecka, att jag aldrig riktigt tillät mig själv att tänka så långt fram.

Ärligt talat har jag nog fortfarande inte helt landat i att jag faktiskt vann. Det känns fortfarande lite overkligt.

Vad var svårast – pressen utifrån eller dina egna krav på dig själv?

Om jag ska vara helt ärlig så upplevde jag aldrig Idol som tungt på det sättet. Jag hade verkligen roligt.

Jag var 27, mitt i livet med jobb, studier, räkningar och allt det där – och plötsligt fick jag kliva in i en värld där jag varje dag fick göra det jag älskar mest. Det kändes nästan som att livet pausades lite, på ett fint sätt.

Att få stå på scen varje vecka och förmedla känslor… det var inte en press för mig, det var ett privilegium.

Om du fick göra om ett framträdande idag, vilket hade du valt och vad hade du gjort annorlunda?

Egentligen inget – varje framträdande speglar var jag var just då, och det finns ett värde i det.

Men om jag ska välja något så kanske jag hade gjort ett annat val i tittarnas vecka. Då valde jag The Story, som jag känner mig väldigt trygg i. Men med lite mer tid hade jag nog kunnat ta mig an Kiwi av Harry Styles – som var ett mer oväntat val.

Samtidigt… jag tror på att gå på magkänsla. Och där och då var det rätt beslut.

Vad är den största myten om att vinna Idol som du vill döda?

Att det är “klart” när man vinner.

Det är snarare då allt börjar – på riktigt. Och det många inte ser är att det tar tid att bygga upp ett hållbart artisteri efteråt.

Man blir ganska snabbt placerad i ett fack som “Idol-vinnare”, och det kan vara både en styrka och en begränsning. Jag har absolut märkt att det finns sammanhang där det snarare har varit ett hinder än en fördel.

Och när folk säger “vad hände med Idol-vinnaren?” så missar man hela processen bakom. Det här är inget som händer över en natt – det är något som växer fram, steg för steg.

Kände du någonsin att folk hade en färdig “bild” av dig som du behövde bryta dig loss från?

Ja, verkligen.

Jag tror det är ganska oundvikligt i ett sånt format – man får en etikett ganska snabbt. I mitt fall blev det mycket “rock-tjejen”, vilket jag förstår. Jag älskar att sjunga rock och det är en del av mig.

Men det är inte hela bilden. Mitt artisteri är bredare, mer nyanserat än så.

Samtidigt har jag också lärt mig att inte slå ifrån mig de där bilderna helt. Sätter du mig på ett företagsevent så kan jag absolut leverera rockstjärna – utan problem.

Men i mitt eget skapande vill jag få vara mer än så.

Vad har varit svårast med att gå din egen väg istället för den “enkla” efter Idol?

Jag är nog ganska bra på att läsa av människor – att förstå vad som förväntas och anpassa mig efter det. Och det har gjort att jag ibland har kompromissat lite mer än vad jag egentligen mår bra av.

Så det svåraste har nog varit att hitta tillbaka. Till varför jag började göra musik från början – och till vem jag är i det.

Att kliva in i en miljö där musik också är en business, där mycket handlar om vad som funkar och vad som säljer, kan göra att man tappar bort sig lite om man inte är försiktig. Och jag kände nog att jag var nära det ett tag.

Men idag är jag på en helt annan plats. Nu handlar det om att vara jag – fullt ut. Utan att kompromissa bort det som känns sant. Och det är en mycket starkare plats att skapa ifrån.

När kände du första gången: “nu låter jag faktiskt som mig själv”?

Med So Bad – och det som är på väg.

Det var första gången det verkligen kändes som att allt linjerade. Att det inte fanns någon distans mellan mig och det jag sjöng. Ingen fasad, inget filter – bara jag, rakt igenom.

Och det är en ganska speciell känsla när man väl landar i det. Som att något faller på plats som man inte ens riktigt visste att man saknat.

Hur märker du att du utvecklats som artist – är det i musiken eller i hur du tänker?

Tid. Verkligen tid.

Jag märker att jag utvecklas i varje liten del – varje låt, varje melodi, varje textrad, varje historia jag försöker berätta. Allt bygger vidare på det jag gjorde innan.

Men kanske framför allt i min syn på mig själv. Jag har börjat tro på att jag faktiskt kan skriva musik. Inte bara att jag “är okej” eller “är på väg” – utan att jag faktiskt kan.

Och den skillnaden i hur man ser på sig själv… den påverkar allt.

Om “So Bad” var en person – hur hade den betett sig på en fest?

Den hade varit den där lite för glada, lite för fulla personen som bara vill ha kul och som verkligen menar väl. Dansar, skrattar, pratar med alla – ganska orädd i stunden.

Men har samtidigt noll självbevarelsedrift när det kommer till vem den hamnar med. Säger “det är lugnt” lite för många gånger, stannar lite för länge och litar lite för snabbt.

Inte för att den vill hamna fel, utan mer för att den inte riktigt ser att det är den själv som gång på gång skapar samma situation.

Du gör musik hemma i vardagsrummet… vad har fått offras mest: soffmys eller grannsämjan?

Soffmys, 100%.

Grannarna störs typ aldrig – vi har verkligen världens bästa grannar. Så där har vi haft tur.

Men soffmyset har väl fått… utvecklas lite. Det är inte alltid Netflix och lugn kväll, ibland är det gitarrer, inspelningar och att sitta och nöta en textrad i timmar. Men det är ändå mitt sätt av mys, på något sätt.

Vad är det konstigaste som inspirerat en låt du skrivit?

Jag har faktiskt skrivit en låt som jag inte ens vet om jag kommer släppa, som heter What Makes Girls Fall In Love. Och den titeln säger väl en del, hehe.

Den handlar mycket om det där märkliga i hur man gång på gång dras till samma typ av personer – ofta de som kanske inte riktigt har ordning på sitt liv, sina relationer… eller sitt hem, om man ska vara ärlig.

Och ändå är det just de man faller för. Det är väl inte så konstigt egentligen – men det är nog en av de mer avvikande låtarna jag har skrivit, om man jämför med det jag brukar göra. Och kanske också en av de mest självironiska.

Om ditt liv var en Netflix-serie – vad hade första avsnittet hetat?

Better Luck Next Time.

Ganska talande ändå. Jag har försökt många gånger, i många olika riktningar, och inte alltid fått det att landa som jag tänkt.

Men det finns något fint i det också – att fortsätta, att vara lite envis i det. Och sen helt plötsligt händer något man inte riktigt vågat räkna med… som att vinna Idol.

Så ja, det hade varit ett ganska ärligt första avsnitt. Lite kaos, lite utveckling, och ett oväntat slut.

Om någon spelade dig i en film om ditt liv – vem hade du castat?

Jag måste nog säga Nina Dobrev.

Dels för att jag älskar henne, har absolut sett The Vampire Diaries fler gånger än jag vill erkänna, men också för att någon en gång sa att jag var lik henne… när jag hade snebena och brunt hår.

Och jag kände bara: “det där tar jag med mig resten av livet, tack”. Så ja – hon får rollen.

Vad är något du är oproportionerligt bra på som inte har med musik att göra?

Att prata. Alltså… verkligen prata.

Jag kan analysera allt – känslor, situationer, små detaljer – men det bästa, eller värsta, är att min partner är exakt likadan. Så vi sitter inte ens och pratar hål i huvudet på varandra… vi njuter av det.

Det är liksom två personer som bara: “ska vi vända på det här lite till?”

Och sen, helt orelaterat, så är jag också orimligt snabb på att äta. Vilket känns som en märklig men väldigt konsekvent skill.

Om du fick tre minuter i tv – vad skulle du göra?

Drömmen är att få göra något som faktiskt gör skillnad – inte bara för en individ, utan för samhället i stort.

Om det är genom en låt eller ett välformulerat tal spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att det når fram. Att det finns de där minuterna där något landar, där man kanske stannar upp och börjar tänka annorlunda.

Jag brinner mycket för att vi behöver ge våra barn och unga bättre förutsättningar. Att skapa fler trygga sammanhang, öppna upp ungdomsgårdar, ge dem platser där de får vara, växa och känna sig sedda.

För i slutändan handlar det om det – att människor känner att de hör hemma någonstans. Och om jag kan bidra till det, ens lite grann, då känns det meningsfullt på riktigt.